hallelujahparis

Jag tittar på en bild på mig och Hannes. Jag står lutad mot honom och han håller om mig. Vi är två men tar en persons plats. Det är mitt på en tom gata i Paris. Det är natt men gatulamporna lyser upp staden. I vänstra hörnet ser man en sne papperskorg. Jag tänker "vi var lyckligast då", för att sedan rätta mig, vi finns ju i presens. Vi är inget minne, jag ser bara framtid. Mitt hjärta blir varmare. Jag tänker på när jag stod där, lutad mot honom och kände mig så oerhört trygg. Tänk att man kan hitta det, det var ingen saga. Det finns, det händer. Jag älskar.

Mina tankar förs till berättelser berättna av min mor, och av andra som varit i hennes sits. Historier om deras tonår, då det inte gick att vara kär. Hur ska du ha tid att gå nattpromenader med någon du älskar när nätterna måste gå till att sova och ta hand om din handikappade pappa, eftersom dagarna går till att slita ihop pengar till mat?

Jag tänker på mornar då vi får ligga hur länge vi vill i sängen och jag får känna magen vändas uppochner för han ligger där mittemot mig med blicken fäst i min, med ögonen, dom där ögonen, och alla drag jag har tid att utforska. Och jag jämför med berättelser om att se den där som väcker fjärilarna tvärs över gatan men man får inte ens drömma. För så fint är klassamhället. Man får inte ens drömma.

Är kärlek en lyx?

Jag kallar dagens samhälle för fattigt. För i en värld där kärlek ges en sista plats, vad annars skulle konsekvenserna bli än krig? Om rikedom skulle mätas i kärlek, i filosofi, i andlighet - istället för i girighet, i pappersbitar, i digitala siffror, vad annars skulle konsekvenserna bli än fred? I slutändan är det inte svårare än att vi finns för varandra, istället för kameran som tog kortet.