Tack Donnatella, du får mig att känna mig så jävla vacker!
GO KVINNOR!
Som det väldigt genomtänkta skämtet vi även kallar livet har jag, kvinna under internationella kvinnodagen till ära, genomlidigt min livs värsta mensvärk. Inga föreläsningar, inga demonstrationer, inte ens nåt på tv (jag har ingen tv). Och nu när Håkan sjunger "..för att se hur smutsigt livet kan bli" i kärlek är ett brev skickat tusen gånger blev den metaforen förevigt förstörd.
Så, nu när jag fått det ur hjärtat ska jag berätta en historia. Låt oss kalla den "en sjunde mars":
Det är modevecka i Paris. Jag vet inte riktigt vad det innebär, jag hade antagligen inte ens vetat om den ifall jag inte varit vän med Cornelia, förutom att det är massa modevisningar och fler motbjudande människor i Paris än vanligt. Ah juste - jag avskyr modevärlden. Innan igår trodde jag bara att jag var väldigt negativ till den, men nej nej, jag hatar avskyr och rent av äcklas av modevärlden. Således var den sjunde mars en väldigt intressant och lärorik dag. Speciellt en händelse. Efter flera timmar av, med stor ironi nu folk, "hippa" butiker, med kläder för små även för anorektiker och utan en skymt av en hjärncell så långt ögat kan nå om jag får vara så generaliserande var jag trött. Trött på att människor.
Trött på det här:
Hon är 14. Fjorton och definitivt inte tonåring. För en sekund precis nu kunde jag för mitt liv inte förstå hur västvärlden tror de är berättigade att säga att diktaturer som Iran hjärntvättar folket. Vad fan kallas det här? Vem gjorde henne såhär? Vilket brutalt sätt att förstöra en människa på, när livet har så mycket mer att erbjuda.
Trött på det här:
Barbie med peaceörhängen. Har modebranschen en känsla för ironi? Vet de arroganta narcissistiska patetiska ursäkter till människor vad ironi betyder?
Mitt i min sorg över vad som var framför mig uppenbarade sig ett hopp. Vi var på väg hem, vi hör tjut och skrik runt hörnet - det är Louis Vuitton modevisning. Vi går dit, jag ser det väldigt vackra huset modevisning hålls i (jag är inte ironisk, ett av mina favorithus i Paris) och en stor grupp med människor, fotografer, modeller och diverse modefolk stå utanför/vara på väg in. Och sedan ser jag detta:
Ursäkta bildkvalitén, det är mobilkamera och jag var väldigt uppspelt. På ena sidan vägen står alltså modefolket, och på andra sidan står aktivister och skriker om päls. Det var så jävla vackert. Det var nästan fetisch-vackert. Det var en av de största, om inte den största, kontrasten jag någonsin sett. Två totalt olika världar som stod mittemot varandra. Dom koliderar och dom hatar varandra. Och är det inte så jävla uppenbart? Varför skulle aktivisterna vara aktivister, varför skulle de stå och skrika mördare tvärs över en gata, om de inte vet nåt, har förstått nåt? Och är det inte så jävla uppenbart att det här något är viktigare bättre och mer äkta än vad fan dom än nu höll på med i det där huset. Allt jag såg var de unga flickorna med 20cm-klackarna. Döda fiskar.
Internationella kvinnodagen behövs.
Dagens avkoppling från döda fiskar och mens:
Som det väldigt genomtänkta skämtet vi även kallar livet har jag, kvinna under internationella kvinnodagen till ära, genomlidigt min livs värsta mensvärk. Inga föreläsningar, inga demonstrationer, inte ens nåt på tv (jag har ingen tv). Och nu när Håkan sjunger "..för att se hur smutsigt livet kan bli" i kärlek är ett brev skickat tusen gånger blev den metaforen förevigt förstörd.
Så, nu när jag fått det ur hjärtat ska jag berätta en historia. Låt oss kalla den "en sjunde mars":
Det är modevecka i Paris. Jag vet inte riktigt vad det innebär, jag hade antagligen inte ens vetat om den ifall jag inte varit vän med Cornelia, förutom att det är massa modevisningar och fler motbjudande människor i Paris än vanligt. Ah juste - jag avskyr modevärlden. Innan igår trodde jag bara att jag var väldigt negativ till den, men nej nej, jag hatar avskyr och rent av äcklas av modevärlden. Således var den sjunde mars en väldigt intressant och lärorik dag. Speciellt en händelse. Efter flera timmar av, med stor ironi nu folk, "hippa" butiker, med kläder för små även för anorektiker och utan en skymt av en hjärncell så långt ögat kan nå om jag får vara så generaliserande var jag trött. Trött på att människor.
Trött på det här:
Hon är 14. Fjorton och definitivt inte tonåring. För en sekund precis nu kunde jag för mitt liv inte förstå hur västvärlden tror de är berättigade att säga att diktaturer som Iran hjärntvättar folket. Vad fan kallas det här? Vem gjorde henne såhär? Vilket brutalt sätt att förstöra en människa på, när livet har så mycket mer att erbjuda.
Trött på det här:
Barbie med peaceörhängen. Har modebranschen en känsla för ironi? Vet de arroganta narcissistiska patetiska ursäkter till människor vad ironi betyder?
Mitt i min sorg över vad som var framför mig uppenbarade sig ett hopp. Vi var på väg hem, vi hör tjut och skrik runt hörnet - det är Louis Vuitton modevisning. Vi går dit, jag ser det väldigt vackra huset modevisning hålls i (jag är inte ironisk, ett av mina favorithus i Paris) och en stor grupp med människor, fotografer, modeller och diverse modefolk stå utanför/vara på väg in. Och sedan ser jag detta:
Ursäkta bildkvalitén, det är mobilkamera och jag var väldigt uppspelt. På ena sidan vägen står alltså modefolket, och på andra sidan står aktivister och skriker om päls. Det var så jävla vackert. Det var nästan fetisch-vackert. Det var en av de största, om inte den största, kontrasten jag någonsin sett. Två totalt olika världar som stod mittemot varandra. Dom koliderar och dom hatar varandra. Och är det inte så jävla uppenbart? Varför skulle aktivisterna vara aktivister, varför skulle de stå och skrika mördare tvärs över en gata, om de inte vet nåt, har förstått nåt? Och är det inte så jävla uppenbart att det här något är viktigare bättre och mer äkta än vad fan dom än nu höll på med i det där huset. Allt jag såg var de unga flickorna med 20cm-klackarna. Döda fiskar.
Internationella kvinnodagen behövs.
Dagens avkoppling från döda fiskar och mens:
think of me as a train goes by
Man dras mellan två världar, ibland till och med tre. Man ser sin syster växa upp, men bara genom hennes ord aldrig genom egna ögon. Man ångrar sig. Man upptäcker nya saker på nya platser det förhäxar en man blir. Förhäxad. Man förlorar sig eller hittar sig man vet inte allt är nytt lite läskigt. Kanske finns nostalgi bara för att gamla känslor, sånt man redan känt gått igenom minns, är tryggt? Man saknar sin mammas famn. Man hittar nya. Man förlorar dom. Man lever livet ibland inte alls ibland känner man inte igen personen i spegeln ibland. Ibland och då växer man. Man fyller år och det är fel, det är borta från alla som bryr sig och även fast man gör allt man ska. Även fast även fast när man växer känns allt fel samtidigt som allt känns rätt. Man finner stunder av total harmoni. Hjärtat sjunger. Är det där man ska stanna? Bygga ett bo. Man klistrar upp lappar med citat som berör, eller inte alls, men de sitter där och det känns tryggt. Man terapitiserar sig själv med citat man är så inne i sitt växande så att inget spelar roll. Man måste bara förstå det själv, ordet. Vilket ord? Valfritt ord. Man dricker, man skriver, man röker, man saknar, man tänker tillbaka. Man går tillbaka till sig själv som 15åring för att kanske hitta något spår av vem man är men allt man hittar är något spår av vem man var. Man står på en stig med dimma i slutet samtidigt som man hatar metaforer men älskar, älskar, när Jacob Sam-Le Rose säger:
Words can draw blood
and make that blood sing
Words can draw blood
and make that blood sing
