hallelujahparis

Man dras mellan två världar, ibland till och med tre. Man ser sin syster växa upp, men bara genom hennes ord aldrig genom egna ögon. Man ångrar sig. Man upptäcker nya saker på nya platser det förhäxar en man blir. Förhäxad. Man förlorar sig eller hittar sig man vet inte allt är nytt lite läskigt. Kanske finns nostalgi bara för att gamla känslor, sånt man redan känt gått igenom minns, är tryggt? Man saknar sin mammas famn. Man hittar nya. Man förlorar dom. Man lever livet ibland inte alls ibland känner man inte igen personen i spegeln ibland. Ibland och då växer man. Man fyller år och det är fel, det är borta från alla som bryr sig och även fast man gör allt man ska. Även fast även fast när man växer känns allt fel samtidigt som allt känns rätt. Man finner stunder av total harmoni. Hjärtat sjunger. Är det där man ska stanna? Bygga ett bo. Man klistrar upp lappar med citat som berör, eller inte alls, men de sitter där och det känns tryggt. Man terapitiserar sig själv med citat man är så inne i sitt växande så att inget spelar roll. Man måste bara förstå det själv, ordet. Vilket ord? Valfritt ord. Man dricker, man skriver, man röker, man saknar, man tänker tillbaka. Man går tillbaka till sig själv som 15åring för att kanske hitta något spår av vem man är men allt man hittar är något spår av vem man var. Man står på en stig med dimma i slutet samtidigt som man hatar metaforer men älskar, älskar, när Jacob Sam-Le Rose säger:

Words can draw blood
and make that blood sing